Folkmordet i Rwanda

Folkmordet i Rwanda

Trots en hel del konflikter har folkgrupperna tutsier och hutuer levt  sida vid sida genom århundraden. Men 1994 hände någonting. I en noga  förberedd och planerad operation mördades mellan 800 000 och 1,5  miljoner tutsier av sina landsmän och grannar hutuerna. Mördarna hade  stöd av landets regering och hela omvärlden blundade trots alla  signaler om att detta var på väg att ske. Jag ska försöka förklara lite  om folkmordets psykologi och hur hatet mot tutsierna medvetet byggdes  upp med hjälp av propaganda. Hur kunde detta ske att ett folk så  fullständigt sveks av resten av världen, och hur kunde länder som  Frankrike och USA under lång tid och med berått mod sälja vapen och  krigsmateriel till Rwanda?


Bakgrund och kolonialtiden

Så långt tillbaka man känner till styrdes kungariket Rwanda av en  kunglig tutsi-familj, och landet är en av få stater i Afrika som nästan  helt följer sina ursprungliga gränser. De övre samhällsklasserna bestod  till största delen av tutsier, men det fanns ingen fullständig  uppdelning mellan de olika folkgrupperna, eftersom många hutuer  tillhörde adeln och de båda grupperna blandades mycket. De flesta  tutsierna, som utgjorde 15-18% av befolkningen, var bönder. Detta  gällde även de flesta hutuerna.
De första européerna började dyka upp i området kring Rwanda under  Kigeri IV:s tid vid makten före 1800-talets mitt. Under 1800-talets  andra hälft började den afrikanska kontinenten koloniseras av de  europeiska stormakterna. För att förhindra att krig uppstod i Europa,  till följd av jakten på kolonier, kom stormakterna under  Berlinkonferensen 1885 överens om att dela upp Afrika, och Rwanda  tillföll Tyskland, som ännu inte hunnit lika långt i sina koloniala  erövringar som Frankrike och Storbritannien.
År 1894 kom en tysk greve vid namn von Götzen till Rwanda för att  etablera det tyska styret. Då landet var ganska svårtillgängligt och  saknade större ekonomisk betydelse valde Tyskland att använda sig av  det rådande tutsi-styret som sedan tidigare fanns i landet. På så sätt  stärkte tutsi-minoriteten sin maktställning gentemot den större  befolkningsgruppen, hutuerna. 1916, under första världskriget, tog  Belgien över styret i Rwanda genom att ockupera landet. Under perioden  mellan de båda världskrigen administrerade sedan Belgien landet, samt  även grannlandet Burundi, på uppdrag av NF (Nationernas Förbund) och  efter andra världskriget fortsatte detta styre på uppdrag av det  nybildade FN (Förenta Nationerna).
Eftersom det var bekvämt för Belgien att styra Rwanda via tutsierna såg  man till att olika moderniseringsreformer under denna period ledde till  att tutsierna fick ytterligare politisk, ekonomisk och social makt över  hutuerna. En liten men välutbildad hutuelit växte dock fram under  1950-talet, vilket ledde fram till bildandet av hutupartiet PARMEHUTU  som krävde del av makten i Rwanda.
Belgarna ansåg att tutsierna hade ett närmare släktskap med den vita  rasen, och ansåg att de därför var överlägsna hutuerna. De lät  tillverka id-kort som delade in människor i olika klasser beroende på  etnisk tillhörighet.
Men de två grupperna hutuer och tutsier är egentligen lika varandra. De  talar samma språk, följer samma traditioner, gifter sig sinsemellan och  befolkar samma områden.
Belgarnas rasism utvecklades till en rasism folkgrupperna emellan och  låg till grund då landet blev självständigt och hutumajoriteten började  se tutsierna som främmande inkräktare och icke-riktiga rwandier.
1962 blev Rwanda, liksom grannlandet Burundi, självständigt, och många  kritiska röster har höjts mot Belgien för att deras styre varit brutalt  och inkompetent, och för att de belgiska förvaltningsområdena Rwanda,  Burundi och Kongo, lämnats oförberedda för självständighet. Alla tre  länderna har haft en blodig och tragisk historia sedan de blev  självständiga.
Detta kan jämföras med de stora sjöarna i Tanzania och Uganda, som  styrdes av britterna, och inte alls upplevt samma våldsamma utveckling.

Självständigheten

1959 tog PARMEHUTU makten genom ett uppror. Cirka 20 000 tutsier  dödades då, och 100 000 – 200 000 flydde från landet. PARMEHUTU:s mål  var ökat inflytande för hutuer över landet. Med anledning av  stridigheterna avslutade FN den belgiska administrationen av Rwanda,  och 1960 hölls ett val. Kayibanda segrade och 1961 förklarades Rwanda  vara en republik. 1962 blev landet självständigt.
1973 avsattes presidenten genom en militärkupp och befälhavaren över  nationalgardet, Juvénal Habyarimana, kom till makten. Han var en  moderat hutu, som i stort lyckades hålla de etniska motsättningarna  nere fram till 1990 genom att förbjuda PARMEHUTU och bilda MRND  (Mouvement Révolutionnaire National pour de Développement) omfattande  alla etniska tillhörigheter.

Tiden före folkmordet

RPF (Rwandas Patriotiska Front) bildades av tutsier som hade flytt till  Uganda. De krävde tutsiernas rättigheter i Rwanda och rätten för  tutsi-flyktingar att återvända till landet. Den 1 oktober invaderade  RPF:s styrkor Rwanda från sin bas i Uganda. Enligt den rwandiska  regeringen ville RPF återta tutsiernas makt i landet och president  Habyarimana svarade med att förtrycka tutsier och hutuer som  samarbetade med dem. Kriget mellan RPF och regeringen pågick i närmare  två år. Det internationella samfundet för mänskliga rättigheter  befarade ett folkmord och försökte få till stånd fredssamtal mellan  gerillan och regeringen. I augusti 1993 undertecknades ett fredsavtal  mellan de båda parterna. Under tiden trappades hutuernas propaganda  upp. Ett av hutunationalisternas viktigaste redskap var radio.  Radiostationer som RTLM, som ägdes av högt uppsatta personer i  regeringen, spred propaganda som hetsade mot tutsierna. Denna  propaganda har jämförts med den nazisterna spred under 1930-talet.
Företrädare för regeringen stödde även milisgrupper som Interahamwe,  som samlade vapen inför det kommande folkmordet. Folkmordet var väl  planerat och noga organiserat. När dödandet började hade milisgrupperna  cirka 30 000 medlemmar.

Folkmordet

På kvällen den 6 april 1994 sköts president Habyarimana, tillsammans  med Burundis president, Cyprian Ntayamira, ner i sitt plan över Kigali  efter att de fört fredsförhandlingar mellan länderna. Detta blev  startskottet på ett urskillningslöst mördande som pågick i 100 dagar  och officiellt skördade 937 000 tutsier och moderata hutuers liv.
Båda presidenterna var hutuer. Det är ännu oklart vem som låg bakom  morden på dem, men det finns indikationer på att det var motståndare  inom Habyarimanas egen organisation, som var missnöjda med  fredsförhandlingarna. En annan sak som talar för att det var  hutu-extremister som besköt planet var att vapnet som användes var  fransktillverkat. Frankrike sålde under denna period vapen till  hutuerna.
Trots detta gav regeringen tutsi-rebeller skulden för det inträffade,  och hutu-nationalistiska milisen inledde sina attacker redan samma  natt.
Efter mordet tog premiärminister Agathe Uwilingiyimana över makten, men  hon mördades av presidentens livvakter redan nästa morgon. Samtidigt  mördades tio belgiska FN-soldater som eskorterade henne.
UNAMIR (Unatied Nations Assistance Mission for Rwanda) var FN:s  fredsstyrka på plats i Rwanda. Styrkans befälhavare Roméo Dallaire fick  vetskap om planerna på ett folkmord i januari 1994 och bad då om  tillåtelse att konfiskera vapen, vilket han inte fick. Under senvintern  bad han flera gånger om förstärkning och logistiskt stöd, men blev  avvisad av FN:s säkerhetsråd. Därför var styrkan som befann sig i  området i april 1994 dåligt utrustad och ganska lamslagen, och efter  att de tio belgiska FN-soldaterna mördats den 7 april drog Belgien  snabbt tillbaka alla FN-soldater från landet.
Istället för att agera och förstärka UNAMIR:s resurser gjorde FN raka  motsatsen. Säkerhetsrådet röstade för att dra tillbaka alla FN-soldater  utom 260 stycken från landet, samtidigt som folkmordet pågick som  värst. De utländska trupper som kom till Rwanda hade enbart i uppgift  att hämta hem egna medborgare.
Roméo Dallaire har senare anklagat västmakterna för att vara kriminellt  ansvariga för folkmordet i Rwanda.
Kofi Annan, som då var chef för FN:s fredsbevarande styrkor, vände sig  till 44 medlemsstater och vädjade om hjälp, men ingenting hände.  Omvärlden och FN förblev passiva och ingrep inte för att förhindra  katastrofen, som de mycket väl kände till.
Författarinnan Samantha Power, som har granskat hur USA:S regering  handlade, menar att det dock inte bara var passivitet som kännetecknade  omvärldens agerande. Hon säger att USA aktivt valde att vara åskådare  trots att man visste vad som hände. Man var rädd att återupprepa sina  katastrofala nederlag från Somalia, där en konflikt pågick vid samma  tid. Som alltid vägde också ekonomiska faktorer in.
Många av dem som rekryterades till mördandet var unga arbetslösa  hutu-män, som togs direkt från gatan och tilldelades machetes. Även  många civila, också kvinnor och barn, kom efterhand att delta i  mördandet.
Folkmordet fick sitt slut då RPF i juli 1994 besegrade  regeringsstyrkorna. Ett slags inbördeskrig hade förts parallellt med  folkmordet då RPF kämpade mot regeringsstyrkor och Interahamwe-milisen.
Efter RPF:s seger flydde omkring 2 miljoner hutuer till angränsande  länder. De stora flyktingströmmarna gjorde att den regionala  maktbalansen ruckades, vilket har lett till två omfattande krig i  regionen. Hutu-milisen är fortfarande aktiv i östra Kongo. RPF-ledaren  Paul Kagame är idag Rwandas president.
Även RPF har anklagats för att ha begått övergrepp under tiden för  folkmordet.
Tiden efter folkmordet

Länge ville FN undvika att använda ordet folkmord, för att på så sätt  slippa ingripa enligt 1948 års folkmordskonvention. Detta säger  journalisten Linda Melvern, som skrivit en omfattande bok om det som  hände. Alla var fokuserade på kriget i f d Jugoslavien, förklarar hon,  och idag har vi en liknande situation då det rapporteras om Irak medan  Darfur glöms bort. Hon påpekar att i förberedelserna för ett folkmord  ingår bland annat klassificeringen och avhumaniseringen av människor.  Bland de första som mörades var den demokratiska oppositionen,  studenter, advokater, journalister och läkare.
Folkmordet i Rwanda beskrevs under den första tiden som ett afrikanskt  stamkrig där man talade om långvariga motsättningar mellan  befolkningsgrupperna.
Enligt de flesta bedömare planerades folkmordet i Rwanda under flera  år. Med hjälp av Frankrike och Kina importerades vapen – vad man  kallade ”jordbruksredskap” – från diverse länder, som Albanien, Israel,  Tjeckien, USA, Egypten och Kina.
Franska militärer utbildade och beväpnade den rwandiska armén före  folkmordet, och efteråt hjälpte man genom ”Operation Turkos” de  ansvariga att fly till Frankrike där många av dem fortfarande lever  idag.
1995 upprättade FN en tribunal i Arisha i Tanzania där krigsförbrytare  ställs inför rätta. Den har blivit starkt kritiserad för att vara  ineffektiv eftersom endast ett fåtal personer dömts till något straff.
Också i Rwanda pågår egna rättegångar. Man tillämpar en gammal  förkolonial tradition med bydomstolar som kallas gacaca (vilket betyder  ”att sitta ner i gräset”). Dessa domstolar går ut på att offer och  förövare skall försonas genom att båda parter talar ut och berättar om  vad som hänt.
I bydomstolarna har 200 dödsdomar utdelats och 28 personer avrättats.
Idag sitter 50 000 av 120 000 misstänkta fortfarande fängslade sedan de  erkänt delaktighet i folkmordet, och 7000 har ställts inför rätta.
I maj 2005 hade tribunalen dömt 25 personer för delaktighet i det som  hände i Rwanda.
Efter det våldsamma 1990-talet har man i landet haft fullt upp med att  hantera alla de problem som uppstått efter folkmordet. När hutu-regimen  flydde tömde man landet, och huvudsakligen Kigali, på tillgångar. Man  tog med sig allt från pengar till dörrkarmar. Dessutom beräknas över en  miljon flyktingar ha återvänt sedan 1996 och bland dessa finns många  föräldralösa barn och ungdomar.

Reflektioner

Det är för mig ofattbart att någonting sådant som folkmordet i Rwanda  har kunnat äga rum. I grund och botten är det helt omöjligt att förstå  att människor kan göra så mot varandra. Jag tror inte att varken jag  eller någon annan, inklusive dem som utförde dessa grymma handlingar,  någonsin kommer att kunna förstå, oavsett hur många psykologiska  förklaringsmodeller som presenteras. Jag skäms över att vara en del av  världen utanför, som kunde ha ingripit men inte gjorde det.
Jag vill försöka förstå folkmordets psykologi. Kanske är rädslan den  dominerande underliggande orsaken till att sådana här handlingar  utförs. Viljan att vara ”på rätt sida”, att tillhöra gruppen, så att  man inte ställs utanför och på så sätt blir någon som gruppen vänder  sig emot. Skräcken för att själv bli utsatt kan vara motivet till att  delta i någonting omänskligt.
Också avhumaniseringen av dem man vill göra sig kvitt är central. Om  människor inte längre betraktas som människor, utan istället som  någonting utan värde, blir det lättare att döda dem eller utsätta dem  för hemska saker. En avhumaniseringsprocess kan ske stegvis genom  intensiv propaganda, där t ex utkrävandet av hämnd för någonting som  hänt längre tillbaka i historien används som drivmedel.
Vad omvärldens brist på intresse och initiativ beträffar så kan jag  inte annat än tänka att det handlar om rasism. Denna rasism går  tillbaka till tiden före kolonialiseringen och har till stor del sin  grund i den kristna religionen. Afrikanerna betraktades som  ”underutvecklade” och ”hedniska” människor vars resurser man kunde  utnyttja ”för deras eget bästa” (så att man slapp se sin egen girighet  i vitögat). Afrikaner ansågs dumma, lata och utan känsloliv, de skulle  omvändas till ”den enda sanna läran” och underställas den vita  överheten. Långt in på 1900-talet spreds dessa rasistiska idéer om  afrikaner via skolböcker och media, ibland på ett mycket högljutt sätt,  ibland mer subtilt.
Rasismen är i högsta grad en form av avhumanisering. Eftersom  afrikanerna anses som mindre begåvade och mindre värda blir det logiskt  och legitimt att vända dem ryggen och överge dem i en svår situation.  De europeiska ländernas, de forna kolonisatörernas, intressen sträcker  sig till den ekonomiska vinning de själva kan göra genom att exploatera  afrikanska naturresurser och tillgångar, eller om de kan tjäna pengar  på att exportera vapen.
När kolonisatörerna lämnade sina besittningar tömdes de flesta länderna  på sina naturtillgångar och lämnades vind för våg med oklara  förhållanden kring styren och maktfördelning.
Jag menar att eftersom västvärlden skapat dessa förhållanden, så har  den också ett ansvar att ställa dem tillrätta.
Mycket hade kunnat göras för att förhindra folkmordet i Rwanda.  Västvärlden blundade trots sina möjligheter och sin vetskap. Ett  grundläggande fel som gjordes var att omvärlden inte ville klassificera  det som hände som just folkmord, och på så sätt kunde undvika att  ingripa genom att gömma sig bakom konvention. Folkmordskonventionens  kriterier för folkmord är snäva och kan leda till att folkmordsliknande  händelser inte omfattas av konventionen. Det är FN som avgör ifall det  som skett eller sker ska betecknas som folkmord.
Folkmord definieras enligt folkmordskonventionen som handlingar  begångna i avsikt att utplåna, helt eller delvis, en grupp på  nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Till sådana  handlingar räknas dödande eller orsakande av allvarlig kroppslig eller  mental skada på medlemmar tillhörande en sådan grupp.
Dit hör också att medvetet förorsaka levnadsbetingelser avsedda att  åstadkomma fysiskt utplånande av en grupp, helt eller delvis, att  genomföra åtgärder avsedda att förhindra födslar inom gruppen eller att  tvångsförflytta barn tillhörande gruppen, till en annan grupp.
På regeringskansliets hemsida för mänskliga rättigheter kan man vidare  läsa:
Redan 1948 antog FN Folkmordskonventionen, ett mellanstatligt avtal om  förhindrande och bestraffning av brottet folkmord. Konventionen är ett  viktigt instrument, men dess kriterier för folkmord har visat sig vara  snäva och folkmordsliknande händelser omfattas inte alltid av  konventionen. Att verkligheten ser annorlunda ut idag jämfört med när  dessa snäva kriterier fastställdes för snart 60 år sedan kan också  försvåra tillämpningen av konventionen. Men att en situation inte i  juridisk mening är ett folkmord betyder inte att världen inte kan och  får ingripa.
I mina ögon är det uppenbart att det som skedde var en humanitär  katastrof, oavsett vad man rent juridikt kallar den. Att västvärlden  valde att blunda är en kriminell handling, det borde inte  överhuvudtaget kunna gå till på det viset.
Jag tycker att vi måste ändra reglerna som idag kan hindra humanitära  interventioner. Vi måste stärka FN:s och andra aktörers kapacitet och  instrument för att förhindra folkmord och etnisk rensning. En viktig  del av detta är att stödja arbetet för att förebygga folkmord.
Vi får aldrig blunda för folkmord utan måste lyfta fram frågan och  diskutera den i internationella sammanhang. Mänskliga rättigheter skall  alltid komma före suveränitetsprincipen.
Under folkmordet i Rwanda var det FN:s säkerhetsråd som satte stopp för  många av de insatser som borde ha blivit av i Rwanda. Rådet höll slutna  möten, vilket fick till följd att ingen kunde påverka eftersom ingen  hade insyn i vad som beslutades. Detta var självklart fel. Insatser  behövdes och många länder var villiga att hjälpa, däribland Etiopien,  Ghana, Malawi, Senegal, Tunisien, Nigeria, Zambia, Zimbabwe, Kongo och  Mali. Dessa var beredda att sända trupper så länge FN kunde bistå dem  ekonomiskt.
Frankrike ville hålla sig väl med hutu-regimen i Rwanda och hade hjälpt  till att träna dödspatrullerna. Detta för att bevaka sina egna  intressen i denna råvarurika del av Afrika.
Som jag tidigare nämnt hjälpte de också folkmördarna att fly. En del av  Världsbankens biståndsmedel försvann till vapenköp, bl a förmedlade av  Boutros Boutros-Ghali, som var FN:s generalsekreterare under  folkmordet.
Allt detta tyder på en korruption som jag tycker kan kallas kriminell.  Det gör mig arg och upprörd att tänka på. Västvärlden, som misslyckades  med att stoppa övergreppen mot de utsatta människorna, har varit mycket  överseende mot de folkrättsliga brotten.
Ju mer jag har läst och fått veta om folkmordet i Rwanda desto mer  komplext och obegripligt tycks mig det som hände. Jag känner ilska och  maktlöshet. Det finns ingen ursäkt för det som skedde. 
 


 Källor

http://sv.wikipedia.org/wiki/Burundi http://www2.amnesty.se/ap.nsf/0/2D89A952354986BCC125714D006EDD5C? opendocument http://www.fg.lund.se/projekt/jorden_runt/afrika/Rwanda/Rwanda.htm http://www.ur.se/ramp/historia1/rwanda_fakta3.php http://www.preventgenocide.org/se/konvention.htm http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/? id=75&module_instance=10&action=pod_show www2.amnesty.se/juristgruppen.nsf/e5da7a29bdfc9e7ec1256ab7003aea3e/ 8e29c64c2eb5a4fac1256ab7003a8432?OpenDocument

Kim Gabrielson, Folkmord – inget nytt i historien, Kunskapsföretaget i  Uppsala AB 1999, 2006

Christian Catomeris, Det ohyggliga arvet, Ordfront 2004

Linda Melvern, Att förråda ett folk, Ordfront 2003

Hotell Rwanda, drama, 2005

Sometimes in April, drama, 2005

Mamma Viktoria 

Amanda Strehlenert Dahlbeck

Annonser

6 kommentarer »

  1. Momodou Haidara Said:

    Hej!

    Måste säga att detta var mycket bra skrivet, och reflekterat.
    Jag har lärt mig mycket mer om folkmordet efter jag läste detta.
    Tack så mycket för detta, det rörde mig stort!

  2. My Hedal Said:

    Hej!

    Då jag nu skulle skriva en historisk uppsats som tenta inför högskolestudier valde jag att skriva om folkmordet i Rwanda.
    Jag har använt denna artikel som en av mina källor och jag vill tacka så mycket för de många klargörandena jag fick genom den.

    • Chinike Said:

      Varsågod Kahpo! 😀

  3. Robin Said:

    Mycket uppskattat!

  4. jocke Said:

    lol så såligt

  5. Riktigt bra skrivet, lätt att hänga med och intressant att läsa, bra reflektioner var det också !


{ RSS feed for comments on this post} · { TrackBack URI }

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: